Gummibröllop

Idag för åtta år sedan var det fredag 20080808 och klockan 15.00 sade jag och maken ja till varandra i sällskap av våra familjer och närmaste vänner. Vi gifte oss borgligt, hade en enkel cermoni och lade krutet på middagen. 

Sara, som jag hade träffat via Familjeliv när vi väntade vårt första barn, erbjöd sig att vara vår fotograf och åkte ner från Älvkarleby dagen innan och sov över hos oss. Det var ren lyx att ha en fotograf närvara från tidig morgon till eftermiddagen!

Dagen började med att fixa håret hos min studiekompis Jenny, vidare hem för mat och binda ihop brudbuketten, näbbukett och corsage (som sedan blev kvar i kylskåpet ...) innan brorsan hämtade oss och vi åkte till Motala Verkstad för bröllopsfotografering innan vigseln. 

Fotograf Sara Edin

  

Allt började med ett par vita skor som jag hittade på Myrornas. Jag ringde hem och sa att jag hittat skor. Vi hade bara väldigt löst pratat om att gifta oss men inget mer än så. I kassan frågade jag om de hade bröllopsklänningar? Visst hade de det, undanstoppade för att de inte skulle gå sönder. Jag fick gå ner och titta, valde ut de jag gillade och provade. En föll jag för. Ringde hem igen. Det slutade med ett köp. Skor och klänning för totalt 500:-

Klänningen var  dock för stor och behövde sys in. Jag ringde studiekompisen som hade sin mamma på besök. Hennes mamma hade tidigare arbetade som sömmerska så hon tittade på den. Hon vågade inte så jag åkte vidare till en sömmerska i stan. De hummade runt mig, nålade och vek, gav förslag på mina önskemål om ryggen och hur hon kunde sy in. När var bröllopet? Ja, jösses, när är bröllopet? Jag fick återkomma när jag visste datum, hem och diskutera.

Det kom verkligen helt apropå och efter lite funderingar tyckte vi att 080808 var ett häftigt datum. När vi visste att det fanns vigselförättare var det klart. 080808 var visst ett populärt datum och flera vigslar inbokade. Klockan 08.08 var ledigt fick jag höra när jag ringde men det kändes lite väl. Tiden togs av ett annat par fick vi höra när vi kom dit. 

Vi diskuterade efternamn. Dubbelnamn, våra mödrars flicknamn, mor- och farmödrars flicknamn och när jag nämnde min farmors flicknamn sa Fredrik direkt: 

"Det tar vi, det låter fint."

Kvinnan ska ju enligt tradition ta mannens efternamn, vi valde annorlunda och det togs emot med delade meningar. I alla fall, blanketter för namnändring, skriva motivering innan allt blev godkänt. Mitt namnbyte gick igenom ganska fort. Det kändes faktiskt jättekonstigt att inte ha mitt flicknamn, ett namn jag haft i 32 år, ett namn som var min identitet. Det kändes lite som ett svek. Att ha ett annat efternamn som inte min familj har, som inte sonen och sambon har. Vi hette alla olika innan sonens efternamnsbyte gick igenom. När vi gifte oss tog Fredrik mitt efternamn. Idag är jag ett med mitt namn men självklart glömmer man aldrig sina rötter! Jag gick från ett efternamn som ofta blev felstavat till ett annat lite mindre svårstavat efternamn men som ofta stavas fel. 

Corsagen som blev kvar i kylskåpet hämtades till mottagningen och kom med på bild till slut. 

Vår lille kille, 3½ år gammal.

Skjortan var han inte förtjust i, jeansen gick med nöd och näppe och han tokvägrade finskor. 

Nä, foppa ska det vara!

Och så klart, Spidermankeps.  

Att leta ring var tidskrävande och i ärlighetens namn rätt tråkigt.  

Jag vet inte hur många affärer jag sprang i men hittade aldrig "den". 

Antingen var diamanterna för små eller för stora och stod upp eller så var prislappen inte i min smak för dess utseende. Ringen ska vara bekväm och praktiskt och inte bara snygg. Att haka i kläder och vantar och liknande är inte min melodi. En expedit menade att en högre diamant var något man vande sig vid. Nej, det vänjer jag mig inte vid, det är ett direkt störmoment för mig. Ringen ska fungera i min vardag. Punkt. Jag gav mer eller mindre upp. Så en dag åker vi in till Mjölby och vi kilar in på Albrekts guld. Där fanns "den" slutligen! Jag älskar ringen än idag, precis perfekt för mig. 

Idag firar vi vår bröllopsdag på var sitt håll. Maken är på jobb hela veckan i Karlstad och jag hemma med kidsen. En sväng till gymmet för några lyft får det bli. På onsdag är sommarlovet slut och då börjar även vår verklighet igen.