torsdag 11 maj 2017

Alingsås Potato Mash Up

Förra helgen 6 - 7 maj åkte jag och två andra från boxen ner till Alingsås för att döma atleter i tävlingen Alingsås Potato Mash Up. Från vår box hade vi två lag representerade, ett dam och ett herr, och de kämpade så väl hela vägen in! De nådde tyvärr inte till final men deras vilja och kämparglöd var det inget fel på och med tanke på de event som presenterades är jag grymt imponerad att ta sig igenom allt! Eftersom jag dömde delvis när de körde så var det svårt att följa deras prestationer, lite synd känner jag men åh, man får ju gåshud av hela grejen! Känslan i hallen, atleterna, ropen, pushen, vrålen, irritationen ... ja allt bidrar. 

Vi gav oss iväg på fredagen och hade briefing 18.30-20.00. Här fick vi ta del av eventen och jag kan säga så här: jag är glad att jag inte var tävlande. Första eventet inleddes med 5 km löpning. Resten som följde var också jobbiga och snabba wodar men vilka atleter på banan! 

Jag har bara dömt i boxen innan så det här var en ny erfarenhet. Vi hade otroligt bra stöttning av vår huvuddomare som hade extraögon på atleterna under alla event och klev in om vi missade något. Vi blev snabbt tillsagda om justeringar i eventen och upplägg och allt flöt så smidigt och lätt genom båda dagarna. Det var långa dagar, intensivt, spännande, kul och väldigt lärorikt. 

Event 6 under dag 2 som innehöll 20 alternating dumbbell snatches, 20 kettlebellsving och 20 double unders kände jag att det kommer bli svårt med double unders men se, det var faktiskt inte svårt att döma. Det var ett event som gick i rasande tempo då atleterna hade en timecap på 8 minuter att hinna 4 varv, 2 varv var. Atleterna var så lyhörda och lyssnade vid tillsägelse, inga sura miner vid no rep och inga missförstånd. Det här kan jag tänka mig att göra igen, att fylla på sin kunskaps- och erfarenhetsbank är aldrig fel.  





Event 3
Murpish



Event 3
Murpish



Söndag kväll
Precis hemkomna till boxen och Motala


Enda smolken i ögat var att min allergi slog ner under lördagskvällen och på söndagen vaknade jag med rivig hals. Dagen gick ändå ok med nysningar och snytningar och med hjälp av Ipren i förebyggande syfte. När vi åkte hem var jag som sämst och än värre när jag landade hemma. Med allergin härjande i kroppen blev jag troligen fullt mottaglig för annat skit och drog på mig en rejäl förkylning, hosta och lätt feber. Löjligt att man kan bli så otroligt nedsatt! Att gå i trapporna eller gå ut till brevlådan har gjort mig svettig och flåsig som om jag kutat 100 meter. Kroppen har verkligen krävt sin vila de här dagarna. 

lördag 29 april 2017

2005-04-28

När vi hade bestämt oss för att skaffa barn och på darrande ben gett oss ut oskyddade med resonemanget "Det blir när det blir", kom så ett plus nio månader senare. Symtomen i kroppen fick med en gång en självklar förklaring. 

Tankarna kom också: Shit, vad ska vi göra nu, vad händer nu och inte minst: vad har vi gett oss in på?! Jag ringde min mamma och berättade nyheten vilket hon tog emot med glädje eftersom min morfar gått bort en tid innan. Vi berättade direkt för våra familjer. Det här kan ju diskuteras och jag fick höra av andra att det är bättre att vänta med att berätta i alla fall tills 12 veckor passerat ifall man får missfall. Jag vill hellre att min familj vet än att jag ska behöva dölja eventuell sorg. 

I alla fall, tiden gick och jag växte och kom till det ljuva stadiet mellanland där man är pluffsig, svullen och känner sig allmänt obekväm och lönnfet. Den här tiden var vi på resa till Egypten, gravid i vecka 19 och en kypare frågade om vi hade ett namn? Vi sa nej men jag hade tanken på Axel, efter min pappa. Dagen efter kom kyparen och sa glatt "I have a name for you. It´s David." I Egypten kände jag för första gången rörelserna på riktigt och jag fick även uppleva rejält illamående. Att sitta och skumpa på en buss till Kairo är inte att rekommendera. Fy sjuttsingen att dras med sånt illamående var dag! 







13 dagar före beräknad förlossning gick den berömda slemproppen. Att ha fostervatten sipprande är ingen höjdare speciellt när man som jag verkligen avskyr bindor! Det här var min fasa, att behöva använda binda efter förlossning och de blöjor man fick sen, heureka vilka monster. 

Vi ringde förlossning och eftersom bebis var ruckbar ville de att vi skulle komma in. Vi tog det lugnt, käkade frukost, duschade, pulade lite. Till slut ringde de från förlossning och undrade vart vi var och ville att vi skulle komma in. I efterhand fick jag höra på omvägar av tjejer som fått order om att lägga sig ner och åkt ambulans in då det finns risk att navelsträngen glider ner och kan klämmas åt när bebis inte är fixerad. Det yppade ingen till mig men då förstod jag ju med en gång varför förlossningen frågade om jag kände någonting mellan benen. 

Vi fick ordination rörelse och/eller att åka en sväng. Vi drog igenom Ikea och Byggmax vill jag minnas. Säkert någonting mer. Riktigt obehagligt med fostervatten sipprande då och då. Inget värkarbete så tillbaka till förlossning där de senare beslutade att vi skulle åka hem och komma tillbaka klockan 8 nästkommande dag för igångsättning.  

Igångsättning. En dag med dropp som slutade i konstanta värkar utan paus där jag bokstavligen grät mig igenom och sög lustgas eftersom jag hade värkar på löpande band. Det beslutades att stänga av värkstimulerande dropp sen eftermiddag. Jag hade inga som helst värkar efter det och jag var klippt slut. Nytt försök nästkommande morgon. Vi frågade om snitt men fick inget svar. Att sova i en förlossningssäng var inte heller en höjdare så nån direkt sömn under natten var det inte tal om. Hur i h-e ska jag orka igångsättning imorgon igen? 

Igångsättning igen. Jag var trött och sliten men vi kom överens om att köra dropp till 13. Hade inget hänt då blev det snitt. Klockan 13 var jag öppen 4 cm så vi körde på. Några timmar senare hade jag sjukt ont och fick epidural. Narkoskillen gjorde ett bra jobb, snabbt och lätt och bedövningen gjorde att jag hann med lite vila mellan värkarna. Droppet gick för fullt och de justerade både nu och då då bebis hjärtljud ökade (stressad) emellanåt. Öppnade mig till 6 cm. På kvällen hade jag så sjukt ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen och det kändes som bebis skulle borra sig ut genom naveln! Jag grät, värkarna avlöste igen nonstop. Ny gynkoll och det visade sig att jag stängt mig till 4 cm. Droppet stängdes av ganska omgående, allt värkarbete försvann. Vi frågade om snitt men inget svar. Nån timme senare kommer två undersköterskor in med kateter. Vi frågade om snitt igen och de undrade om ingen informerat? Kommunikation, kommunikation. När vår barnmorska kom in senare fick vi bekräftat att det skulle bli akut snitt så jag förbereds. 

Inne på operation tas sedvanlig anamnes, herrn blir grönklädd och de förbereder för operation. De börjar snitta och när de kommer till livmodern vrålar jag tydligen rakt ut och viker mig som en fällkniv över skynket (jag vill inte minnas det så här men herrn återberättade). Det fylls på mer bedövning som inte heller tar och operationsläkaren börjar visa irritation när det diskuteras vidare sedering. Snabba puckar senare bestäms det att jag ska sövas, herrn skickas raskt ut ur rummet och jag hinner fråga två eller tre gånger om jag kommer vakna igen. Underbara narkoskille som manövrerar lugnt , svarar och slutligen säger sov gott. 

Jag missar min son födelse. Jag missar hans första skrik och han skrek tydligen rejält när han kom ut ur magen. När jag slutligen vaknat upp kräkandes ur en svart dimma, piggnat till och varit kontaktbar visade en sköterska en bild på min son."Vilken tjockis, det blev en Axel."

Vid fem på morgonen rullas jag ner till rummet. Nyblivna pappan satt och sov i en fotölj och grymtar till när jag kom in. Vem var den där i baljan? På morgonen ville jag upp ur sängen och duscha men det fick jag vänta med tills sjukgymnasten varit och visat hur jag kommer upp ur sängen. Man är inte värst smidig med en nykarvad mage. Att kliva ur sängen var ett kapitel för sig och jag fick inte använda häverten ovanför mig. Ett jäkla meck men upp kom jag till slut och där satt jag. När jag kom ner på golvet stod jag som ett L. Jaha, nu då? Nästa kapitel var att räta ut sig och det gjordes inte i en handvändning minsann. Jösses vad mycket man behöver magmusklerna! Väl uträtad var det inga problem och nästa projekt var att komma in i duschen. Nähä, katetern skulle dras först och jag skulle gå och kissa på toa innan jag ens kunde tänka på nån dusch.

Dag tre hade jag tänkt åka hem, jag packade ihop grejerna och väntade på att bli hämtad. Det visar sig vid koll att sonen gått ner för mycket i vikt och blivit för gul. Dag tre är också dagen då den berömda baby bluesen kan komma. Ni förstår säkert läget här. Jag föll i ett svart hål. Besviken och ledsen föll krokodiltårarna där jag ensam satt kvar med sonen på rummet. 

Fem dagar blev vi kvar på specialistbb och jag hade tur om man jämför med andra snittade kvinnor som åkte runt i rullstol. Jag var pigg, hade inte ont och igång hela tiden. Vad jag gick på vet jag inte. Värktabletterna glömde jag. Sista natten var jag orolig hur det skulle gå med amningen (körde med amningsnapp och kämpade, jäkla meck!) men en erfaren och helt gudomlig sköterska kom in och lugnade. "Du ska se, i hemmets lugna vrå kan du slappna och du ska se att det kommer funka alldeles utmärkt."

Nu har 12 år gått och vår parvel som tog tid på sig att komma ut har fortsatt i samma anda. Han stressar inte och är lugnet själv, något som jag hade behövt en stor dos av.

tisdag 11 april 2017

Allergitider

När jag var i 20-årsåldern konstaterades min pollenallergi. Jag trodde först jag var pälsdjursallergiker då jag hade katt hemma men jag märkte ingen skillnad i mina symtom när jag exempelvis var på jobbet. Näsan rann, kliade, jag nös, ögon och mun kliade. Jag var trött och orkade inget men tänkte inte mer på att det kunde vara pollenallergi.

En koll på vårdcentralen och jag fick allergimedicin utskrivet. Det enda allergimedicin gjort var att göra mig trött. Besvären var kvar. Några år senare fick jag kortisonsprutan Depomedrol och jag blev i stort symtomfri. Lycka! Tänkt att kunna fungera och må bra.

På senare år har jag testat andra mediciner men inte med samma resultat som Depomedrol. Dessutom har allergimedicin kostat hutlöst med pengar. Sist jag provade allergimediciner skulle jag komplettera med Prednisolon max 10 dagar vid svåra besvär. Jag knaprade Prednisolon varje dag, mådde skit och var så trött att jag idag inte vet hur jag klarade av dagen. Jag kopplade det till ett stressigt jobb och småbarn. Jag ringde vårdcentralen och begärde Depomedrol vilket de var aktsamma med. Jag fick stå på mig rejält och motvilligt fick jag sedan sprutan och mina besvär försvann inom någon vecka. 







Sjukvården vill inte gärna ge Depomedrol. Jag är inte förtjust i att ta medicin alls och undviker det helst men Depomedrolen har gett mig en dräglig vår vilket oftast varit ett ständigt töcken med kli, nys och snyt i många år. Förra året frågade jag om Bricanyl vid träning då jag upplevt träningen tung. Det är tungt i bröstet och prestationen är låg, allt är tungt och det var först efter att jag fick prova en dos Bricanyl av en boxkompis som jag kände att det fungerade bättre. Tyngden i bröstet lättade och jag kunde faktiskt prestera. Lycka igen! En fråga på vårdcentralen - konsulterade läkare - Bricanyl utskrivet. Bricanyl har gjort skillnad, jag är inte förtjust i biverkningarna men nog fungerar träningen bättre.

Jag gav mitt hopp till lchf och jo, nog blev det lite bättre men inte helt 100. Jag har mått som bäst under graviditet och amning och klarat mig med enbart nässpray vilket gjort mig konfyst. Ok, sola på gräsmattan är inte att rekommendera och klippa gräset gav en fruktansvärt snorig, kliande näsa och kliande ögon men i övrigt kände jag mig skapligt ok. När graviditet och amning var över så kom också vårbesvären. Prutt. 

Jag har testat tallbarrsvatten, bipollen, MSM, saltpipa, Bioresonans, akupunktur för att nämna något. Jag har säkert testat något mer naturligt, allt för att slippa medicinering. Inget har gett det resultat som jag hoppats på tyvärr och Depomedrolen har varit ett faktum. Så läste jag en fråga om pollenallergi och behandling i kostrådgivargruppen. Pollenzym på bilden ovan nämdes. Jag har funderat på den tidigare men aldrig testat. Nu gjorde jag en chansning och beställde. 

Redan andra dagen märkte jag skillnad. Det kliade inte i munnen, ögonen och näsan kliade mindre, jag nös mindre och näsan rann inte så kranaktigt som innan. Nu, två och en halv vecka senare kliar det inte i munnen, näsan rinner inte alls så mycket, ögonen har kliat ett fåtal gånger och när jag har kliat så kliar det inte så mycket som innan. Jag kan till och med nysa utan att direkt behöva rusa iväg för att snyta mig. De gånger jag har ätit lördagsgodis (ja, det händer ...) har jag däremot upplevt jobbiga allergibesvär i form av rinnande näsa så nu gäller skärpning och välja sina tillfällen. Jag är björkallergiker och hur jag kommer må när björken blommar återstår att se. Jag lever på hoppet och har förhoppningen om att Pollenzym ska fungera, kanske med ökad dos. Kan jag undvika Depomedrol så är jag ytterst tacksam.



Vad har fungerat för dig?   





söndag 9 april 2017

2010-04-08

2009 la jag fokus på lågkolhydratkost och vi hade sen 2008 planerna på att bli gravida vilket inte gick som tänkt. En utredning senare gav oss svaret och efter sista undersökningen testade jag positivt månaden senare. 14 månaders försök och vi var gravida.  

Jag mådde illa, riktigt illa. När man har fobi för att kräkas är inte illamående optimalt. Jag mådde inte så här när jag väntade mitt första barn ... kan det vara en tjej? Nåja. Vad det än är i magen så är det varmt välkommet. Jag hade sjukt svårt för fet mat, dofter och bananer. Lågkolhydratkosten fick läggas åt sidan och där satt jag och åt kokta makaroner. Och mådde bra! Inget illamående men det kändes så totalt fel. Jag fick lyssna på kroppen och äta det som gick. 

Veckorna gick och långt senare kunde jag sakta svänga över kosten mot lågkolhydratkost igen. Jag mådde bra och bättre än graviditeten 2004/2005. Mindre viktuppgång, svullnad, besvär av carpaltunnelsyndrom och problem med foglossning. Ett missförstånd sista veckorna och jag deppade ihop fullständigt och med det sjönk jag även in i tröstätandets värld. Frossade all skit jag kunde. Och sviterna kom. Svullnad, mer känning i fogarna. 

Allt löste sig och morgonen den 8 april åkte vi in till Norrköping för planerat snitt. Vi delade rum med tre andra par som också skulle få träffa sitt barn. Vi rullar mot operation efter 10 och jag förbereds. Jag ges spinalbedövning, mitt blodtryck faller (vanligt tydligen) och jag mår vansinnigt illa innan blodtryckshöjandet hjälper till. De spänner fast mig och börjar snittet. Jag ser blod i slangen till vänster men det är ju inget onormalt, de skär ju i mig. Det bökas rätt friskt och rejält, tur att jag är fastspänd! Till slut hör vi läkaren fråga om pappa vill se sitt barn och maken kikar över skynket. 

"Det är en ... tjej." De rörde sig iväg fort på högersidan, maken fick följa med. Jag frågar varför hon inte skriker men ingen svarar och de pysslar runtomkring. 






Jag frågar två gånger varför hon inte skriker, får inget svar. De ska sy ihop mig. Samtidigt som jag inte är orolig, de kan sin sak så känns tystnaden besvärande. Alva var för stor för snittet och de försökte få ut henne för länge, därav allt bökande. Det slutar med att de drog ut henne med sugklocka, livlös och andades inte. De skyndade till barnbordet, masserade och försökte få igång hennes andning vilket slutligen lyckades. 

Ett skrik hörs och lite senare kommer maken in med ett blått knyte som är en exakt kopia av sin bror. Där och då kände jag att familjen är komplett. Något killnamn hade vi inte men vi spånade friskt på väg in till Norrköping. Jag hade bara ett tjejnamn men tänk om det är en grabb? Det tänkta tjejnamnet blev det och idag är hon sju år. Tystnaden som hon föddes i är förbytt mot skratt och med en mun som går i ett. Det är sällan tyst och hon har härliga tankar. Det är spännande att lyssna på. Vad som rör sig i ett barns huvud. Att bli sju år var stort, hon har längtat länge. 

Det sas när sonen föddes att ta vara på tiden, det går så fort! Jag förstod aldrig det där, jag tyckte tiden gick sakta där jag satt i soffan och ammade. Idag förstår jag. Sonen närmar sig tonåring och dottern knallar in i skolvärlden på riktigt. 









söndag 26 mars 2017

Sälen

Årets skidresa till svärföräldrarnas stuga i Sälen blev annorlunda mot vad vi var vana vid. Vi varvade skidåkning med magsjuka. Lilltjejen började redan när vi kom fram vilket jag trodde var en kombination av behov av mat/åksjuka men nähäpp. Hon kräktes hela kvällen och natten. Vi bunkrade i stugan på söndagen medan grabbarna åkte skidor. När de kom hem åkte jag till Lindvallen för att dra några härliga åk.  





Dagen efter kände jag mig lurig och landade i soffan. Lagom när familjen ska ut kommer det sen mår jag fint tills de kommer hem igen. Efter det var mitt överstökat. 


Sen var det makens tur. Och sist men inte minst sonens. Tack och lov var allt avklarat innan vi vände hemåt. Att åka hem med magsjuka eller dålig mage är inte optimalt. 



Söndagsväder




Onsdagen var alla på benen och i backen. Efter lunch på Ski Lodge tog vi ett besök till Experium. Shit vad folk och shit vad litet! Jag hade förväntningen på att det skulle vara större. Ett smärre kaos med allt folk överallt måste jag säga men oj vilken rolig vattenrutschkana de hade! 







Högfjället



Förutom en blåsig dag hade vi perfekt väder hela veckan. Lilltjejen var orolig till en början eftersom hon bröt benet sist vi var här. I år vågade hon sig på längre gröna backar och fixade knappliften galant. Sonen var inte lika tuff som sist då vi mest hängde i Gustavbacken och höll sig i de gröna backarna. Jag lyckades missa en nerfart och hamnade i fel sittlift så det blev en extrasväng i en väl uppkörd backe vilket sög galet i benen men det är ju ändå riktigt ljuvligt! Barnen var ute och lekte när de kunde och orkade. Snö har varit en bristvara här i Motala så att komma upp till Sälen och ha snöhögar på flera meter var helt underbart!


måndag 13 mars 2017

Köttbullar direkt ur stekpannan

Ibland får jag ett rejält sug efter köttbullar, helst kryddade med kryddpeppar. Sonen och jag älskar det! Helst ska de också avnjutas direkt och gärna direkt ur stekpannan. 

Enda nackdelen är att det är så förbaskat tråkigt att rulla de små rackarna (jag gör dem förvisso modell större) och att steka dem samt att man luktar köttbulleos långt efteråt. Varför luktar man alltid så mycket efter att man stekt köttbullar? Det slår aldrig fel. 

Men, vill man ha gottigott får man offra sig med jämna mellanrum. Och nej, jag gör aldrig på plåt i ugn eller kokar i vatten och steker vid behov. Jag har provat och aldrig mer. Jag gillar inte bismaken som ugn- och frikadellvarianterna lämnar efter sig. 

Kräsen? Vem, jag? 





1500 g köttfärs
1 finhackad gul lök
3 ägg
salt
svart- och vitpeppar
ca 20 kryddpeppar (eller mer beroende på smak)


  • Mal kryddpepparen fint.
  • Blanda allt.
  • Rulla till köttbullar.
  • Stek i smör.


 

måndag 6 mars 2017

6 mars 2017



Idag fyller jag år. Jag har fått pussar och kramar från min älskade familj! Jag har haft en bra dag på jobbet med mina goa ettor och jag har fått grattishälsningar på Facebook och via pm, via sms och grattis på jobbet. Var och en av er och era hälsningar betyder oerhört mycket för mig. Mer än vad ni någonsin anar! Ni har tagit er tid att gratta mig på olika sätt, jag har inte svarat via Facebook mer än ett samlat inlägg. Nu har jag fått mat i magen och efter att detta publiceras kommer jag stänga ner och ta mig ett varmt bad tillsammans med min dotter. När barnen är i säng kommer jag landa i soffan med min man. 

41 år. Jag känner mig inte så "gammal" faktiskt, hur man nu ska känna sig när man är 40 och har passerat 4.0-strecket? När jag gick på gymnasiet hade vi en lärare som alltid hade diadem i håret och långkjol. Hon kändes mycket tant och var runt 30 år. Jag var då ingen tant när jag var i den åldern! Vilket synsätt man har på olika åldrar beroende på perspektiv. 


Idag är en måndag väldigt lik alla andra måndagar men med lite mera kärlek inombords. När jag fyllde 36 år, också på min födelsedag, höll jag mitt första pass och har sedan dess spenderat min födelsedag på gymmet, antingen genom att hålla pass eller träna själv. Idag stannar jag hemma då kroppen bokstavligen v ä r k e r av träningsvärk. Fyller man år innebär det födelsedagsburpees, ett för varje år. Idag klarar jag mig utan 41 burpees och jag tror fler i boxen gör detsamma :-) 




17.2
Toes to bar 


17.2 i lördags och en parwod igår känns i kroppen. Rejält. Det var en pina att komma upp från sittande och ur bilen idag. Plocka upp något från golver var en spännande upplevelse för att inte tala om att ta på mig mina skor för att gå till matsalen! Jag frustade och krökte stelt bakom mitt bord. 

Ett år äldre, ett år visare och rikare sägs det ju. Och ja, jag håller med. Den dag jag slutar lära mig saker då är det katastrof. Man lär så länge man lever och tar till sig erfarenheter genom detta. Många saker drar man inte lärdom av och står där med skägget i brevlådan, igen. En del saker tar man lärdom av och gör annorlunda nästa gång. Jag bygger min lärdomsbank, varje dag, sakta men säkert. 

Rikare då? Ja, det är jag. Och jag menar inte ekonomiskt. Min rikedom finns i min familj, familjen här hemma. De betyder allt. Alla en av dem som jag har i min familj är ovärderliga! De kommer alltid betyda mest för mig även om vi inte ses så ofta som jag önskar. Livet tar sitt och tiden likaså. Att arbeta heltid och driva ett företag är krävande men samtidigt berikande och otroligt kul! Energigivande och energikrävande. Jag är rikare i vänner och bekanta, relationer i jobbet med elever, kollegor och föräldrar, jag är rikare i erfarenheter och rikare i lärdomar om mig själv. Samtidigt finns det mycket att jobba på både gällande mig själv och annat runtomkring men ... Rom byggdes ju inte på en dag eller hur? :-) 


Ta hand om er därute och glöm inte att du är värdefull! 





söndag 5 mars 2017

Utanför komfortzonen

Tävling är inte min grej samtidigt som tävlingsinstinkten finns inom mig. Klart man vill vinna, är det inte så? 

Jag är definitivt ingen dålig förlorare och grämer mig inte för att komma sist. Däremot känner jag ofta att jag kunde nog gjort liiiite mer efter var gång jag gjort något. Jag kanske kunde ökat tempot, jag kunde vilat mindre, jag kunde varit snabbare och så vidare. Min gameplan är att ta mig från start till stopp sen är det detta med att utmana sig själv och lägga på ett kol. Går jag ut för hårt håller jag inte rakt igenom och gå in i väggen är det sista jag vill göra. Kort och gott: jag fegar en del. Ganska mycket emellanåt.

Förra året var jag med i vår boxs boxmästerskap. Det visade verkligen tävlingsnerver och gav ångest i att PRESTERA. Jag var definitivt inte bland de bättre och gav mig på en wod tre gånger för att prestera sämre var försök. Envis? Näe.

I år är jag än en gång anmäld till boxens boxmästerskap men i år gick jag steget längre, tvekade länge och väl, loggade in och signerade för att stänga ner sidan. Tredje gången klickade jag på skicka och sen var det klart. Jag anmälde mig till CrossFit Games 2017. Jag är inte med för att tävla mer än mot mig själv, jag presterar definitivt inte några toppresultat men jag presterar och gör det jag kan. 








17.1
Timecap 20 min

10 db snatch
15 burpee boxjump overs
20 db snatch
15 burpee boxjump overs
30 db snatch
15 burpee boxjump overs
40 db snatch
15 burpee boxjump overs
50 db snatch
15 burpee boxjump overs

En käftsmäll typ. Burpee boxjumpsen var en ångest och jag räknade inte med att komma så "långt" som jag gjorde (50 snatches). När jag höll på att beta av 40 snatches och insåg att jag faktiskt hinner med burpee boxjump overs bröt jag ihop mentalt (helskotta vad mycket man hinner tänka egentligen!) och mota negativa tankar var tufft. Ett tag var jag på väg att bryta mitt i alla förbannade bbj! När jag sen var klar och insåg att jag faktiskt hann påbörja 50 snatches kom nästa mentala mealtdown! F*ck! Jag vilade längre än nödvändigt och ville verkligen inte. Efter det var jag inte människa förrens på eftermiddagen. Ett intag av Bricanyl kan iofs vara en stor bidragande orsak till en skakig kropp ;-)
Med facit i hand: kortare vila och jag hade plockat några reps burpee boxjump overs.

Igår var det dags för 17.2
Timecap 12 min

2 varv av:
15,24 m lunges med 30 kg dumbbells
16 toes to bar
8 dumbbells power clean

2 varv av
15,24 m lunges 30 kg med dumbbells
16 muscle ups
8 dumbbells power clean

Redan första sträckan utfall fick jag panik. Det var så jävla tungt rent ut sagt! Toes to bar bröts upp 8/8 och funkade fint. Power cleans gick bra, efter 7 vilade jag för att göra sista och gå direkt på utfall. Vilade efter första sträckan och det var så in i bängen tungt! Tillbaka och på med toes to bar. 4 gick bra sen ner och byta grepp, gjorde 2 och no rep på 3. Greppet höll inte. Med facit i hand skulle jag delat upp de resterande tolv i 2:or för att slippa de 3-4 no reps som jag drog på mig av envishet. Efter 8 power cleans var det igen dags för utfall, här var det tufft, jobbigt och jag ville inte. Fy satan. Muscle up kan jag inte så jag la ner och vilade men skulle sen ge mig på ett försök som blev nån variant välkippad toes to bar :-D Sicken syn! Att dra mig upp mot räcket med trötta, ömma underarmar fanns inte på världskartan och det blev kortslutning totalt. Summan sumarum: Jag kom till mitt satta mål (utfall varv 3) och är nöjd med det. Visst hade jag kunnat göra skalad version men mitt mål är att köra openwodarna RX så långt jag kan.

Och nej, jag lär inte komma till Games. Det är heller inte mitt mål och har aldrig varit men jag måste säga att det är himla kul att vara deltagare i ett sånt här stort event och att faktiskt våga göra något som jag egentligen inte är bekväm med.

Har du gjort något liknande? 
Anmält dig till något för att utmana dig själv eller gjort något som du inte är bekväm med? 
Berätta gärna! 

söndag 5 februari 2017

Reebok OG Lifter och Nike Metcon

Är det något man kan nörda in på i sin sport så är det väl utrustning? 

För ett tag sen kom de hem, Reebok OG Lifter, mina första riktiga lyftarskor. Man kan ju aldrig ha för många skor eller hur? 

Jag har aldrig direkt varit ett fan av lyftarskor men lyssnar in av andra och valde slutligen att beställa ett par egna för att se om det verkligen är så bra som det låter. Jag har inga problem att komma ner i djup squat vilket dessa ska underlätta, jag har snarare problem att komma upp när det blir för tungt ;-) 

Nyfiken som man är var jag självklart tvungen att prova dem så fort de kom hem. Samtidigt kom även nya Nike Metcon hem men de fick vänta ett tag till. 

Reebok fick invigas med ett par clean och squatclean och där märktes skillnad! Stabilt som bara den. Det här känns bra. 




Nästa provomgång blev backsquat. Där var vi inte helt överens. Att komma ner är ju inga problem men när jag skulle upp kom jag fram på tårna (i och med att det är hög kilklack) och sköt upp rumpan först i lyftet. Stansen var stadig och som gjuten i golvet. När jag la på tyngre kände jag slutligen att det här går inte. Jag tappade ryggen och valde att inte testa fler lyft. Tjurig på det. Vi var som sagt inte alls överens men man ska inte måla fan på väggen efter en gång. Det krävs fler lyft och vi behöver bekanta oss med varandra mer.

Jag lyfter och lär kan jag säga. Clean, squatclean och snatch - skorna funkar klockrent. Stabila och stadiga mot underlaget, lyften känns riktigt bra. På det är skorna bekväma och sitter bra på foten, precis som en sko ska sitta.


Nike Metcon då, hur funkar de? Sköna, snygga skor som sitter skönt på foten, bekväma och bra genom lyft och wod. De har ännu inte provats i löpning men våren är på ingång så snart luftas de även där.


söndag 22 januari 2017

Träning och blodgivning

Att börja lämna blod är något jag inte ångrar trots att det tar en liten tid att komma tillbaka i min träning. De senaste två gångerna jag lämnat har jag tränat samma kväll. Lätt träning är rekommenderat då det finns ökad risk för blodtrycksfall och svimning. Jag har dock inte upplevt detta, snarare att orken inte alls finns så jag får anpassa efter förmåga vilket kan vara svårt när man vill prestera mer och jag tänker att jag får ta det lugnt. Att ta det lugnt går så där och jag är för det mesta klippt slut men jag får köpa läget och låta det bero tills de röda blodkropparna återbildats. 

Nu kan mycket mer saker påverka som sömn och stress men jag upplever skillnad i träning ca 4 veckor efter blodgivning. Jag känner det som minskad ork, huvudet vill mer men kroppen svarar inte alls på samma sätt. Efter sista gången nu har jag varit mer regelbunden med att ta järntabletterna för att se om orken tilltar snabbare men jag kan inte påstå att jag märker någon nämnvärd skillnad. 







Tidigare har jag alltid skänkt pengar till någon organisation då jag inte fastnat för någon av de gåvor man kan få i samband med blodgivning. Så upptäckte jag dessa Rörstrandmuggar ovan. Hur underbara som helst! Grön fick det bli den första, sen en rosa och efter velande sist fick det bli en blå. Svart fanns också men om det blir den färgen nästa gång återstår att se.

En vanlig fråga jag får är:

"Gör det inte ont att lämna blod?"

Klart det känns när den grova nålen ska på plats i armvecket men det känns förvånansvärt lite. Jag kan inte påstå att jag är förtjust i sprutor och ber dem alltid säga till innan de sticker men de är så duktiga på att sätta nål och allt är over i ett kick! Beroende på skjuts i venen tar det olika lång tid men ca 10 minuter så är 4,5 dl blod lämnat. 

lördag 14 januari 2017

Plötsligt händer det!


Vår son är av en kräsen sort, äter med ögonen och smakar inte gärna på ny mat eller mat som ser konstig ut. Jag förstår honom fullt, jag var p r e c i s likadan när jag var liten, smakade sällan på okänd mat och åt helst mammas mat eller det jag kände till. Det här har jag fått höra av min mamma, att jag och brorsan var svåra att hitta mat till. Nu förstår jag min kära mor!

Jag har känsliga smaklökar (enligt maken konstiga smaklökar) och kan känna udda smaker och reagera på det. På senare år har jag dock lärt mig att våga smaka på mat men visst äter jag fortfarande med ögonen och tar inte mat som ser konstig ut, exempel på detta är ihoprörd mat.

Förra veckan gav sig dock dottern på att provsmaka fröknäcke och vår son var inte sen att haka på. Halleluja, under kan ske! Han gav en vågrätt tumme men provade en till och jo, det var rätt ok och fick godkänt! Efter det går han och tar sig ett fröknäcke både nu och då. Men, det där gröna i fröknäckena kunde de ju vara utan så i veckan blev det till att göra en ny omgång.  






En till dig, en till mig



Försvinnande goda! 

lördag 7 januari 2017

Jul och nyår 2016

Trettondagen har passerat och på måndag kickar vårterminen igång igen. Rutiner med jobb och skola ska åter befästas och ekorrhjulet börjar snurra. Jag både ser fram emot och inte ser fram emot att återfå vardagen igen. Det har varit så galet skönt att ha jullov och få ladda batterierna! 

Jag har säkert upplevt det innan men detta år och december månad har verkligen bjudit på aktiviteter som avlöper varandra konstant, pang, pang, pang bara. När sista dagen för terminen 2016 var jobbad drog jag en lättnadens suck och välkomnade ledigheten som en skänk ifrån ovan. 

I såna här lägen bör man verkligen prioritera bort saker och en viktig sak att lära sig är att säga nej. Det här tror jag vi är många som behöver jobba med på riktigt. Något jag dock inte tullar på är träningen vilket en del i min omgivning kan påpeka. 




Fotograf Fredrik Löfvendahl



Fotograf Fredrik Löfvendahl


Julafton och juldagen spenderades med nära och kära. Precis som jag vill ha det. Nyårsafton spenderades hemma i lugnets sköna vrå med god mat. Men, i ärlighetens namn, är inte nyårsafton rätt trälig och tråkig med lång väntan på tolvslaget?



Så har vi detta med nyårslöften.  

I yngre år sattes alltid mål: 

Börja träna.
Sluta äta godis.
Gå ner i vikt.
För att nämna nåt.  


Att man orkade. 
Inget löfte hölls. 

Jag avger inte löften längre. Besvikelsen över att inte lyckas klarar jag mig alldeles utmärkt utan så det bästa är att lägga ner det här med löften redan från start. Då kan man inte misslyckas. 

I år har jag dock bestämt mig för att jobba vidare med något som jag tror många bör jobba mer på:

Säga nej oftare. 
Ta hand om mig själv bättre - gör mer av det jag vill och mår bra av.



Med det sagt - välkommen 2017!


måndag 26 december 2016

Rhodos

Det känns som en evighet sen och det är det ju! 

Mitt förra inlägg skrev jag i oktober. Kära nån. Idag är det annandag jul. Dagarna rullar på fort som attan och jag ska ärligt erkänna att arbete, företag, boxen och familjen är mer än vad som hinns med just nu. Nu har jag dock jullov, helt underbart skönt och välbehövligt. 



Under höstlovet tog vi oss en tripp till Rhodos. Det var lagom varmt när solen väl visade sig men tyvärr blåsigt och lite regn. Poolen var kall som attan men det hindrade inte ungarna. Det var skönare i havet men barnen föredrar poolen, saltvatten svider och kliar. 

Det blev en veckas lugn. Själv njuter jag bara av att inte behöva passa tider mer än frukost, lunch och middag. Poolhäng och promenader. Lite gym på eftermiddagen. 
Det märktes att det var näst sista veckan som de hade öppet. En promenad i området visade typ tre öppna hotell. Igenbommade affärer förutom två turistbutiker ett stenkast från vårt hotell. Men, vi klarade oss bra ändå med vad vi hade. 

En mulen dag tog vi turen upp på ett berg bredvid hotellet. Jag trodde inte barnen skulle orka men se, det gjorde de. Det var en slående utsikt på toppen och när vi kom upp och gick "in" en bit nåddes vi av total (jag menar verkligen total!) tystnad. Det var så tyst att man kunde höra sig själv tänka på hur tyst det var. Det var lika konstigt som det var otroligt skönt. Det kändes som att man var i ett dämpat vacuum. Närmade vi oss "kanten" och stigen ner nåddes vi av ljuden från allt under oss. Uppe på toppen hördes det självklart också. 






Där, längst upp och ytterst, kamperade vi. 


Det här var en underbar, gungbar solstol! 
Varför har vi inte såna i Sverige?


På toppen av berget. 
Vårt hotellområde är byggnaderna närmast. 





På promenad i området. 
Där, längst upp på toppen till vänster var vi. 


Promenad på stranden. 


Vi plockade en hel del fina stenar. 



Utsikt från balkongen. 


Hemresa. 
På grund av tekniska problem i vårt flyg blev vår hemresa försenad med fem timmar. Det var mindre roligt men barnen klarade det så bra! 
Inte ett enda gnäll. 




söndag 9 oktober 2016

En regnig söndag

Oktober. Höst. Mellanläge. Kyla. Värme. 


Jag måste påminna mig själv en del ibland: 

Att göra ingenting är också att göra någonting.


Även om det känns som att man slösar bort sin lediga tid med att göra absolut ingenting. 


Det är lugna puckar som gäller, köket är städat efter pannkaksstekning (finns det något tråkigare än att steka pannkakor?) och kesoplättstekning, diskmaskinen körd, tvättstugan piffad (rensad), huset nästan städat, brasan sprakar och myskläderna är på. 




Sköna kläder, Ghost hood och pant, från CLN

söndag 18 september 2016

När sonen får välja

Ja, då väljer han julköttbullar före vanliga köttbullar. Och det föredrar jag också, helst norpade direkt ur stekpannan.




Julköttbullar

1000 g blandfärs
1 gul lök
3 ägg
Kryddpeppar 
Salt
Svartpeppar
Vitpeppar


Mal kryddpepparen. 
Finhacka löken.
Krydda efter smak.
Blanda allt väl.
Stek i stekpanna. 

Linkwithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...