måndag 8 augusti 2016

Gummibröllop

Idag för åtta år sedan var det fredag 20080808 och klockan 15.00 sade jag och maken ja till varandra i sällskap av våra familjer och närmaste vänner. Vi gifte oss borgligt, hade en enkel cermoni och lade krutet på middagen. 

Sara, som jag hade träffat via Familjeliv när vi väntade vårt första barn, erbjöd sig att vara vår fotograf och åkte ner från Älvkarleby dagen innan och sov över hos oss. Det var ren lyx att ha en fotograf närvara från tidig morgon till eftermiddagen!

Dagen började med att fixa håret hos min studiekompis Jenny, vidare hem för mat och binda ihop brudbuketten, näbbukett och corsage (som sedan blev kvar i kylskåpet ...) innan brorsan hämtade oss och vi åkte till Motala Verkstad för bröllopsfotografering innan vigseln. 


Fotograf Sara Edin


  




Allt började med ett par vita skor som jag hittade på Myrornas. Jag ringde hem och sa att jag hittat skor. Vi hade bara väldigt löst pratat om att gifta oss men inget mer än så. I kassan frågade jag om de hade bröllopsklänningar? Visst hade de det, undanstoppade för att de inte skulle gå sönder. Jag fick gå ner och titta, valde ut de jag gillade och provade. En föll jag för. Ringde hem igen. Det slutade med ett köp. Skor och klänning för totalt 500:-

Klänningen var  dock för stor och behövde sys in. Jag ringde studiekompisen som hade sin mamma på besök. Hennes mamma hade tidigare arbetade som sömmerska så hon tittade på den. Hon vågade inte så jag åkte vidare till en sömmerska i stan. De hummade runt mig, nålade och vek, gav förslag på mina önskemål om ryggen och hur hon kunde sy in. När var bröllopet? Ja, jösses, när är bröllopet? Jag fick återkomma när jag visste datum, hem och diskutera.

Det kom verkligen helt apropå och efter lite funderingar tyckte vi att 080808 var ett häftigt datum. När vi visste att det fanns vigselförättare var det klart. 080808 var visst ett populärt datum och flera vigslar inbokade. Klockan 08.08 var ledigt fick jag höra när jag ringde men det kändes lite väl. Tiden togs av ett annat par fick vi höra när vi kom dit. 







Vi diskuterade efternamn. Dubbelnamn, våra mödrars flicknamn, mor- och farmödrars flicknamn och när jag nämnde min farmors flicknamn sa Fredrik direkt: 

"Det tar vi, det låter fint."


Kvinnan ska ju enligt tradition ta mannens efternamn, vi valde annorlunda och det togs emot med delade meningar. I alla fall, blanketter för namnändring, skriva motivering innan allt blev godkänt. Mitt namnbyte gick igenom ganska fort. Det kändes faktiskt jättekonstigt att inte ha mitt flicknamn, ett namn jag haft i 32 år, ett namn som var min identitet. Det kändes lite som ett svek. Att ha ett annat efternamn som inte min familj har, som inte sonen och sambon har. Vi hette alla olika innan sonens efternamnsbyte gick igenom. När vi gifte oss tog Fredrik mitt efternamn. Idag är jag ett med mitt namn men självklart glömmer man aldrig sina rötter! Jag gick från ett efternamn som ofta blev felstavat till ett annat lite mindre svårstavat efternamn men som ofta stavas fel. 






Corsagen som blev kvar i kylskåpet hämtades till mottagningen och kom med på bild till slut. 







Vår lille kille, 3½ år gammal.
Skjortan var han inte förtjust i, jeansen gick med nöd och näppe och han tokvägrade finskor. 
Nä, foppa ska det vara!
Och så klart, Spidermankeps.  





Att leta ring var tidskrävande och i ärlighetens namn rätt tråkigt.  
Jag vet inte hur många affärer jag sprang i men hittade aldrig "den". 

Antingen var diamanterna för små eller för stora och stod upp eller så var prislappen inte i min smak för dess utseende. Ringen ska vara bekväm och praktiskt och inte bara snygg. Att haka i kläder och vantar och liknande är inte min melodi. En expedit menade att en högre diamant var något man vande sig vid. Nej, det vänjer jag mig inte vid, det är ett direkt störmoment för mig. Ringen ska fungera i min vardag. Punkt. Jag gav mer eller mindre upp. Så en dag åker vi in till Mjölby och vi kilar in på Albrekts guld. Där fanns "den" slutligen! Jag älskar ringen än idag, precis perfekt för mig. 


Idag firar vi vår bröllopsdag på var sitt håll. Maken är på jobb hela veckan i Karlstad och jag hemma med kidsen. En sväng till gymmet för några lyft får det bli. På onsdag är sommarlovet slut och då börjar även vår verklighet igen.
  




måndag 1 augusti 2016

Kan själv! Med hjälp.

"Kan själv" var enligt min mor de första ord jag lärde mig som liten. Och "Nej".

Vissa saker bör man kunna sägs det. Bland annat att kunna laga punktering om man är ute och cyklar. Jag har alltid sagt åt maken att finnas tillgänglig på telefonen utifall att, trots att jag haft med mig grejer för byte. När jag cyklade utan sadelväska fick maken stränga order att vara tillgänglig. Jag har aldrig drabbats av punktering tack vare att min mekaniker (tillika maken) sett till att däcken är välpumpade men, så kom de nya carbonfälgarna hem och mekanikern ansåg att detta var ett ypperligt tillfälle för mig att öva på att byta däck.

Av någon anledning var vi oeniga om någonting och jag anti. Som kompromiss bytte maken fälg på bakdäcket eftersom det är knöligare än fram. Framdäcket lämnade han åt mig. Jag ignorerade ett tag men sen. Ett klipp på Youtube ögnades igenom. Sen började jag, pausade, tittade, pausade och satte igång. Spolade tillbaka, svettades och muttrade lite smått.

Fälgen byttes perfekt men slangen låg i kläm vid ventilen. Jag grejade hit och dit men fick inte ordning på det. Ingen luft fick jag i heller. Jag använde mig av handpumpen på bild eftersom det är den jag har med på cykeln. Lika bra att prova grejerna som ska användas om punkteringsfix blir aktuellt. 








Nu började svordomarna leta sig fram faktiskt. Hur jag än grejade så var inte ventilen fast i fälgen, jag petade och grejade, pumpade och kliade mig i håret. Säljaren som intygade att pumpen var SÅ bra när jag köpte den för 4 år sen. Oanvänd men den fyller inte sin funktion alls! Någonstans anade jag att jag troligen gjort hål på slangen. Av med däck från fälg igen (riktigt nyttigt faktiskt). Här kommer maken hem som blir riktigt impad av att jag tagit tag i saken men när även han provpumpat och ingenting hänt så höll han med om min misstanke om slangen. Fram med bunke och vatten och leta hål. Mycket riktigt fanns ett fjuttigt hål. Fram med ny slang och börja om.

Maken fick kontrollera så jag gjort rätt, veck vid ventilen var visst inga problem, det får man ha koll på när man pumpar. Så jag pumpade och pumpade och pumpade. När tålamodet var på väg att brista kliver maken in. Han lyckas inte heller. Jag tar fram fotpumpen och se där! Luften kom in, slang och däck var på plats. Monteringen av framdäcket guidade maken mig igenom, man ska ha koll på centrum och bromsreglage. Jag hade bara satt dit och skruvat fast snabbkopplingen.

Bianchipumpen då? Den är förpassad till något utrymme här hemma. Jag sa till maken att jag vägrar pump. Nä, jag ska ha kolsyrepatroner. Mekanikern som också är en otroligt stor shopping- tillika prylnörd hörde mina ord och köpte på stört.

fredag 15 juli 2016

Att göra ingenting är också att göra någonting


Med sommar och ledighet kommer också pressen och kanske stressen att man ska må så bra, vara så aktiv och social, resa och vara glad. Hinna med mycket. Om man är dess raka motsats då? Jag läste någonstans att det är under sommarperioderna som separationer och skilsmässor ökar. Det blir för intensivt och det sliter snarare än binder samman. Man har en föreställning om att allt ska vara så bra, perfekt och lyckligt när vi är lediga tillsammans.  

Är det slöseri med tid om man inte gör någonting? Att dagarna går utan att man gör något vettigt? Vad är att göra någonting kontra att inte göra någonting? Det är upp till var och en att bedöma. Att göra ingenting är faktiskt viktigt och nödvändigt. Att sitta ute och bara lyssna på ljud eller för den delen sitta inne och lyssna på ljud eller tystnaden. Måste man göra någonting hela tiden? 

Det är faktiskt inte fel i att bunkra inne och glo på film fastän solen skiner sitt allra bästa. Det är inte fel att ha näsan i en bok en hel dag och leva på choklad. Eller ligga i soffan och smålura. Om man nu vill det. Vem bestämmer vad som är rätt? Det gör du och ingen annan. 







Gör det du vill göra på din ledighet även om du gör absolut ingenting. Att få paus är också viktigt. Vi är ständigt uppkopplade och matas med information konstant. Saker som stressar fast man inte tror det.  Man måste inte göra saker jämt. Gör din ledighet till vad du vill den till. Våga säga ja men våga säga nej också. Våga vara ego. Vårda dig själv. Och njut till fullo i vad du gör. Även om du gör ingenting. 

lördag 9 juli 2016

Sommar = grilltider

Har ni hört eller testat Beer Can Burger? Man formar en stor köttbulle, pressar ner en ölburk i mitten så det blir ett hål, lindar om bacon ytterst, fyller hålet med gottigheter och rikligt med ost.

Igår blev vi sugna på att blanda i bacon i hamburgarna. Jag googlade på Beer Can. 45 minuter under lock? Oj. Jag är hungrig. Det fick bli en annan variant.

Maken hackade baconbitar i sin färs och formade. Jag föredrar dock min bacon välstekt, jag tycker inte om när den är blek och knappt har fått färg så att hitta färglösa baconbitar i min burgare lockade inte. Jag plattade mina burgare, toppade med ost på en sida och virade om med bacon. Håller det här??

De blev ... stora.   





In the making



Hungrig som jag var högg jag in på den största burgaren. Var det något att ha? Var den genomstekt? Oh ja. Perfekt grillad men aningens snålt med ost. Det här kommer göras igen!

Burgarna serverades med sötpotatis och morötter i ugn samt kall vitlökssås. Hur gott som helst och väldigt mättande! Till det provade jag för ovanlighetens skull ett glas vitt, Lindemans Chardonay. Lätt vin som passar mig men i ärlighetens namn ska jag erkänna att jag föredrar vatten till maten.



tisdag 21 juni 2016

Halvvättern 2016

Årets upplaga av Halvvättern (150 km) gick under perfekta förutsättningar. Knappt någon vind och bra väder. Frusen som jag är drog jag till med helmundering från topp till tå. Jag höll mig varm, blev svettig men valde att inte plocka av mig något. Då hade jag garanterat frusit. Målet var att komma under 6 timmar som jag kämpat med de senaste tre rundorna.

Innan loppet drack jag saltvatten med 3 g Seltin. I vattenflaskan blandade jag ut Seltin med PWO och jag hade BCAA i andra vattenflaskan. I år hade jag med mig ketobollar. Jag är dålig på att äta och dricka under färd vilket straffar sig senare, jag blir väldigt törstig. Av 12 ketobollar fick jag i mig 3. I depåerna drack jag 1 kopp kaffe, knappt ½ mugg blåbärssoppa, 1 banan och en näve saltgurka. Under cykling klämde jag 3 gels samt intog 3 Enervittabletter.



Nya carbonfälgar för i år. 
Provrunda med nya däcken tre dagar innan Halvvättern. 
Vilken skillnad på cykel!



2013. Runt på 6.01. Så jäkla surt! Om inte jag deppat ihop i Fågelstad hade vi troligen klarat det. Jobbigaste rundan någonsin! Huvudet ner hela tiden och bara trampa, trampa, trampa. Maken höll täten och stundvis hade vi ett 20-tal cyklister bakom oss som utnyttjade hans draghjälp. 

2014. Runt på 6.34. Vi hängde på en klunga som inte funkade så bra, det blev intervallpass från start fram till Vadstena. Det flöt inte alls, jag tog ut mig för mycket i motvinden och vi låg över 30 km/h. Jag kämpade rejält för att hitta orken. Jag sa åt maken att jag ville släppa innan Borghamn men de väntade på oss i Stocklycke. Vad gulliga de var! Jag hann bara av cykeln och knappt fylla på vattenflaskan då de drog. Då sa jag till maken att jag orkar inte så vi cyklade själva. Maken lite sur och trodde jag skulle hänga i fram till Rök men det var i Rök jag först blev människa och hittade andra andningen och kom igång. Jag upptäcker hur vackert det är på Omberg. En bättre runda än 2013.

2015 kom vi in på 6.52. Årets blåsigaste dag prickades in på Halvvättern. Jäklar i havet vad det blåste! 19 sekundmeter (om inte mer?). Vi hängde på en klunga och maken gick upp och drog till allas stora tacksamhet! Där låg han längst fram, i motvinden och tjuttrade som ingenting. Jag låg någonstans i mitten. Ur en rondell i Vadstena kom en annan klunga/andra cyklister in bland oss. Det blev totalrörigt och jag visste inte vad som var vår klunga och inte. Sen kom en rejäl pust motvind och tog tag i mig när jag skulle ur rondellen och jag ser hur alla försvinner. 
Mellan Vadstena och Borghamn rinner näsan så förbaskat och jag snyter och snyter men det rinner ändå. Långt senare märker jag att jag har näsblod, halva axeln är blodig. 1 km innan Borghamn ringer telefonen och jag fattar att det är Fredrik. Oroligt undrar han var jag är. Han hade släppt klungan (till deras stora besvikelse) när han fick höra att jag hade tappat för att leta efter mig. Bad honom leta fram papper och sa att jag kommer snart. Där står han, precis i infarten vid depån med flera meter papper i famnen. Så orolig har jag aldrig sett honom. Min man. 
Efter det höll vi ihop och han tog min vind hela tiden, utan att flåsa, utan att gnälla. Han bara pekade vart jag skulle vara och hade koll på mig hela tiden så jag låg rätt. Jag kämpade och flåsade som en gnu. Vi gjorde 5 depåstopp, stressade absolut inte, hade medvind efter Rök och vi bara FLÖG fram! Där och då, när vi låg jämsides och pendlade mellan 32-37 km/h kände jag att det här är helt underbart. Det är så här cykling är som bäst. Jag noterade mer av rundan och inser att det är en förbaskat fin sväng. Efter Skänninge kom motvinden igen och maken tog position för att ta min vind. Helt klart vår bästa runda trots den jobbiga vinden.

2016. Maken drog som vanligt hela vägen. Fram till Borghamn hade vi ett snitt på 29,5 km/h. "Åhoj, det här är det snabbaste jag kört och det här kommer ju gå asbra!" Vi kan klara det! I Ombergsbacken höll jag i, till makens förvåning. I vanliga fall trampar han upp snabbt som attan och väntar in mig. Han skrattade med ett par som vi cyklade om i backen, när jag cyklar om fyller jag i med: "Ni hör ju vad jag har att dras med." De skrattar och kommenterar tillbaka, maken vänder sig om och utbrister: "Är du med?"
På väg till Ödeshög höll det på att gå illa. Jag missbedömde att maken gick ut och körde i hans bakdäck och kom inte loss. Maken trampade till för att jag skulle släppa och när det släppte stack min cykel åt höger. En tjej bakom var ute i diket. Det gick bra och hon kom upp. Vi trampade på. Jag är inte bekväm med att ha folk bakom mig. 
Vi gjorde första depåstopp i Ödeshög. Vi låg bra till men snitthastigheten hade minskat, troligen gick jag ut för hårt i Ombergsbacken. Vid 8 mil dippade jag och orken var slut. Jag klämde en gel och fick snart sprutt i benen men vi hade tappat från 29,5. Vårt andra och längsta depåstopp gjorde vi i Rök, där var jag för långsam och pratade skit med en förskolepersonal. Vi hade kunnat kapa tid där om jag varit mer effektiv. Vi kom iväg och maken säger att vi har 4-5 min att köra ifatt. Helskotta, ska vi inte klara det? Jag såg på min Garmin att det skulle bli tajt, vi måste in före 15.26. 

Vid Väderstad kom en klunga och körde om men de kom aldrig om och vi hamnade mitt i klungan. Rena semestern! Där låg vi i 29 km/h och det var helt underbart. Vilken skillnad det är att cykla i klunga. Vi fick hjälp av klungan någon mil sen vek de av in till Skänningedepån. Vi höll ihop in i mål med några. Riktigt trevligt. Ibland cyklade de om, ibland cyklade vi om. Maken pushade och peppade, killarna tyckte han var lite hård mot mig men det behövs ju. Även om jag dippade och klämde ännu en gel så fick jag nån sorts ny energi efter Skänninge och vi trampade på. I målområdet släppte maken mig först. Detta år njöt jag mer av rundan och hann ta del av hur fint det faktiskt är på östgötaslätten trots att vi trampade på rätt bra. 
  
Vi kom in på 5.48. Målet att komma under 6 timmar nåddes och jag är nöjd även om jag hade önskat att vara lite snabbare och hållit det snitt vi hade fram till Borghamn. Enlit makens klocka höll vi ett snitt på 27,2 km/h, det är det snabbaste jag någonsin cyklat och det hade aldrig gått utan honom. Maken var positivt överaskad och trodde inte att det skulle gå så "snabbt". Det här är ju trots allt en långsam tur för honom men drar mig, det gör han hela vägen. Nya mål nästa år :-D




Några minuter innan start. Jag är så nervös och maken är kolugn. 



Målselfies måste ju tas så klart :-) 

Annethe och Linnea från boxen hann jag se vid staketet på väg in till mål och hejade.
I målfållan väntade svärföräldrarna och Fredriks moster. Jag fick en rejäl hostattack. Hackelihack. Alexandra och Gustav från boxen kom också fram, de hade stått och väntat för att ta emot oss. Jag blev så glad!  Tack till er alla, det värmde så mycket! 
Efter kycklingfilé och vatten (törstig som en öken) satt vi på gräset i Stadsparken bland alla andra cyklister och tog det lugnt en stund innan vi trampade hem till duschen och tvättmaskinen. Under den timmen vi stod still hann benen stumna till. Sista backen hem kändes i benen om jag säger så :-)


torsdag 24 mars 2016

Operation Smile

Jag fyllde 40 år i början av mars och i år har jag valt att avsäga mig presenter till förmån för andra barn och föräldrar som inte har den ekonomiska möjlighet som jag har. Jag har valt att starta en insamling till Operation Smile och samla in pengar till målet, två operationer. Idag är insamlingen uppe i 3750:- och tack vare den här bloggen kommer mer pengar tillföras innan insamlingen går ut 31 mars. Insamlingen finner du här: 







På kvällen höll jag mina pass och helt ovetandes hade många fina gymkompisar planerat en överraskning. En efter en började det smyga in folk och samtidigt som jag anade något så kunde jag aldrig ana detta! Med kort varsel hade de samlats och det bjöds både på skönsång, en herrans massa burpees, tårta, kaffe och presenter. Gissa om jag blev rörd! Boxen är verkligen en andra familj! 




Från coacherna och från mina kära Powergirls fick jag upplevelser.  
Spännande!  


Lovely Teneriffa!

Sportlovet spenderade vi på Teneriffa. Förra året bröt fröken benet första dagen i backen. Valet var att hyra stuga/hotell eller utomlands? Valet var inte så svårt så tidig lördag packade vi oss mot Jönköping för att lätta vidare söderöver.

Den här gången valde vi att ta taxi istället för busstransfer till hotellet, Marylanza. Vilken lyx! Vi hittade vårt resebolag, fick en taxichaufför direkt och anlände långt före våra medresenärer. När de andra strömmade till och köade för sina rum hade vi hunnit äta lunch och var på G till poolen. 

Det blev en vecka av sol, utflykter, promenader, bad, bad, bad, bad och mera bad, god mat, lugn och bara ren njutning. Ingen av oss blev heller dåliga. Efter förra årets Turkietresa där både make och barn blev riktigt risiga fasade jag en aning men den fasan var helt onödig. Ingen av oss ville åka hem, Teneriffa var en helt underbar plats med fina omgivningar och trevligt folk. Hit återvänder vi gärna! 





De vita plupparna är små krabbor, mängder av dem i havet! 


Poolområdet by night.


Full av soleksem och efter löprunda. 
Självklart lyckades jag springa fel första rundan, håll höger, hur svårt kan det vara liksom? 



Stranden.


Stranden.


På utflykt.
Det säljs klockor, klockor, solglasögon, smycken och åter klockor i mängder. 


På promenad uppför berget i närheten. De beiga taken i mitten är vårt hotell. 


Bad, bad i massor!


Det hade snöat på Kanarieöarna dagarna innan vi åkte. Som lägst hade det varit 15 grader på teneriffa sa en reseledare.
De här snötäckta bergstopparna var de enda vi märkte av. 


Stranden sedd uppifrån berget. 


Hotelllobbyn. 
Här hängde vi en stund morgon och kväll för att uppdatera oss med omvärlden. 


På utflykt.



måndag 15 februari 2016

Fotografering CrossFit Motala

Igår fotograferades bilder till nya hemsidan i samarbete med reklambyrån Le Agency och fotografen Lukasz Malyszka på Lukas Malyszka LM Fotostudio Motala 

Inom kort lanseras nya hemsidan och bilderna från fotodagen, tills dess, kolla in videon från gårdagens photoshoot: 











fredag 1 januari 2016

Gott nytt och god fortsättning!

2016


Ännu ett år med nya möjligheter och utmaningar!

Nyårsdagen inledde vi i boxen, maken och jag och 21 andra träningssugna, härliga människor!

Vi inledde med uppvärmning och rev sedan av woden 2015 i lag om tre. Maken och jag körde tillsammans, vi blev en kort och minskade således repsen på övningarna.
Vissa övningar körde vi ändå fullt ut :-)


2015 

150 KTE
150 KBS 24/16
150 pushups
1000 single unders
150 wallballs 9/6
150 pullups/ringrows
150 squats
115 boxjumps

Timecap 40 minuter





After wod

Bilder från CrossFit Motala




En bra start på dagen tillsammans med andra energisprudlande personer är guld!
Det är så härligt att se hur alla är inne i sitt och kör racet.
Mer sånt kommer det bli under 2016! 


Önskar er alla ett lyckligt 2016, 
må era drömmar och önskningar slå in! 




söndag 22 november 2015

Plastbantning och miljövänligt



Jag måste säga att jag tycker plast är otroligt smidigt och praktiskt på många sätt men dess innehåll och dess påverkan på våra kroppar har fått mig till att försöka undvika plast så långt som möjligt. Vi har fortfarande mycket plastförvaring kvar i vårt hem men numera tänker jag på att inte värma mat i plast i micron (micron ska undvika att användas också för den delen) samt att rensa bort så mycket plast som möjligt och förvara mat på andra sätt.

Jag är löjligt förtjust i Klean Kanteen och vi alla har var sin flaska och jag har en på gymmet. Nu sist beställde jag termosen ovan, en större beställdes också men den kommer anlända senare. På loppisar letar jag efter rostfria förvaringsburkar samt glas. Den gamla snuskburken som många fabriksanställda använde till matlåda är en annan favorit här hemma. Det tråkiga är att den inte håller tätt till 100%.

Även tandborstarna vill jag byta ut. Barnen och maken är inte lika övertygade som jag och de är svårare att övertyga men skam den som ger sig! Den gamla Tupperware-brödpenseln åkte till återvinning och en brödpensel i trä kom hem. Sen föll jag för ljusen. de brinner på matolja (raps, majs, solrosolja) och har längre brinntid än många stearinljus. Jag var smått skeptiskt till en början men oj så fint de brinner och länge dessutom.

Alla produkter finns på Vita Vera.

Jag kan varmt rekommendera sajten! Snabba leveranser och väldigt bra produkter.

onsdag 4 november 2015

Uppgraderad box!

Helgen som var spenderades på gymmet och total ommålning genomfördes. På torsdagen plockade vi ihop allt till mitten och plockade ner det vi kunde, på fredagen sattes målningsarbetet igång. Tack vare coacher och medlemmar hann vi klart under helgen och på måndagen kördes passen i vår "nya" box! :-D

Resultatet syns nedan, vita väggar, grå port och dörr (syns inte på bild) och en grå fondvägg med två wallballslinjer. Chinsräckena stadgades upp med vajer och vi städade för glatta livet. Lite saknas men på det stora hela blev det ett enormt lyft! 









söndag 4 oktober 2015

CrossFit Motala

Dagarna bara rusar iväg och det är fullt upp mest hela tiden! Förändringar skedde och vi styr om i gymmet för fullt. Nu logga och rens inne i boxen. Mycket fix och trix men det händer grejer vilket är så kul! 






Nya loggan 








Följ oss gärna på Instagram. 

måndag 31 augusti 2015

CrossFit Motala boxmästerskap

I lördags höll vi boxmästerskap i boxen. Deltagare från vår box, Mjölby, Linköping och Tranås/Boxholm fanns på plats. Tillsammans tog de tävlande sig igenom de tre eventen och stämningen var på topp hela dagen! Under förmiddagen var det fullt med åskådare i boxen, riktigt kul att se och höra alla hejarrop var underbart längs vägen. 

Själv tog jag mig igenom event 1 och 2 men avstod det sista eventet. Och tur var väl det, annars hade jag legat i migrän (det här med att fylla på med vätska var jag urdålig på denna dag :-/ ) och de som tog sig igenom event 3 såg smått mörbultade ut längs vägen men INGEN gav upp vilket är SÅ imponerande! 


Torsdagen inleddes med känning i halsen, torr hals och torrhosta.

Fredagen utökade känningarna och jag kände mig inte alls piggelin framåt eftermiddagen. Somnade som en gris i soffan under kvällen och stapplade upp i sängen och sov lika gott där. Lördagen kände jag mig smårisig men ingen känning i halsen. Jag testar. 




Första eventet tog jag mig in på 37,26 minuter.  Det trodde jag aldrig då löpning INTE är min grej men jag kom under 40 minuter. Jag tippade på 50 minuter. Löpningen var jobbig och de sista 1600 m fick bli intervaller längs hela sträckan då snigeln var ett faktum. Jag blir snabbare i intervaller. Alla drog iväg som avlöningar och löpningen innebar studerande av allas ryggar och möta de som redan hade hunnit vända. Det var lite mentalt knäckande att möta killen på väg in i mål när jag precis lämnat boxen ... men men, det är bara att lufsa på. De 5 varven inne i boxen var inga problem, där körde jag i ett jämnt tempo och det flöt kanoners och lättare än vad jag trodde. 

Event 2A tog jag pb och fick upp 50 kg. Förra året kämpade jag med 50 kg men fixade inte frivändningen och fick stanna på 45 eller 47,5 kg. I år sket sig frivändningen de första två försöken också men sen hände det och stången kom upp. Adrenalinpåslag delux i var lyft! 

Event 2B var mysko. Jag tycker inte burpees är så hemska, jobbiga så klart, men helt klart genomförbara. Vid ett hopp tvekade jag och fick bara med mig en fot sen blev det kortslutning i skallen. Tillbaka och börja om och kände jag mina ben. Jäklar i min låda vad de skrek och ömmade! Vad är det här?! Därefter blev det tungt, riktigt jobbigt och smått pina att hoppa. Ett hopp till där fötterna inte samspelade och kortslutning. Det gick i slow motion fullkomligt! 25 burpees lyckades jag skrapa ihop på 2 minuter. Katastrof.



Här genomförs sista eventet och en damklass har klarat av rodden och mosar på med hang power clean.

Upplägget var kanon och många var nöjda med att det var övningar som alla kunde genomföra. Jag som hade fasat för löpning fick vad jag trodde, en variant av Murph.

fredag 7 augusti 2015

Första gången jag lackade ihop och övervägde att åka hem ...

CrossFit är kul och utmanande på alla sätt och inget jag har gett mig på har fått mig att ge upp. Det må vara sjukt jobbigt men mål är alltid mål och det får ta den tid det tar. Sen ibland (oftast) tjurar jag över att saker och ting inte går som jag vill eller att jag kunde ökat vikt men man tar sig igenom det som står på whiteboarden och efteråt mår man såååååå underbart bra! 

Förra veckan stod repklättring som teknik. Jag lyckades ta mig upp i repen för typ tre år sen och det var första gången någonsin! Ni vet, alla barn kan ju klättra i rep men det har jag aldrig klarat. Inte ens som barn. Så, när jag väl nådde taket på gymmet var lyckan gjord! 

Men, teknik kan alltid bli bättre. Den här kvällen fick vi genomgång i hur man kan låsa repet och det mina vänner fick jag definitivt inte till alls! Repet klämde om på insidan låret och vid vristen (ajajajaj!) men det låste suveränt! Sen skulle man ju lyckas dra upp knäna och "mata" ner repet så man kunde komma högre. Få upp knäna, mata på repet. Tvärkört.
Ett annat sätt visades "Hoppa upp en bit och håll dig uppe medans du letar in repet." Ja, alltså. Jag är så svag i ryggen så det där med att hålla sig själv uppe var bara att fetglömma. Jag orkar inte, eller jo, två sekunder innan jag rasar ner och på den tiden hinns inte repet fupplas över och under fötterna. Nä, jag höll mig till mitt sätt dvs ha repet i lås mellan fötterna och klättra på det sättet. Fördelen med att ha repet låst är att fötterna och ben kopplas in och överarmarna får mer vila. På mitt sätt kan det ibland strula, att jag inte hittar fäste med repet och då innebär det att armarna får arbeta hårdare och det blir jobbigare. 

För första gången upplevde jag också höjdskräck i repen. Jag tog mig inte hela vägen upp. Dum som jag var kikade jag ner och svindeln kom över mig. Strax senare fick jag ta mig ner. Men kul är det :-) 




Efter teknikdelen kommer själva woden som presenteras ovan. "Ha koll på tiden!" hojtar coachen. Jag reagerar inte men undrar varför han tjatar om tiden? Vi ska ju bara göra detta? (jag kan se programmeringen i vår fb-grupp).
Alltså, shit vad det här kändes! Mina underarmar skrek av kramp! Klättra rep, göra 25 pullups (med gummiband) och sen gå iväg med 24 kg kettlebell i var näve var dödande!
Det var tur att det var saxhopp efter farmers carry så de fick vila men det räckte med några pullups så var armarna döda igen. Och så upp i repet en sista sväng. Jojo, det gick men inte hela vägen upp.

Klockan ställs på 5 minuter och coachen säger glatt: "Nu ska ni göra detta ett varv till och på bättre tid" Men vad i, skämtar han nu eller?!

Åh jösses, jag ville lägga ner. Packa ihop och dra hem. Skita i allt. Den känslan som for genom kroppen var otroligt jobbig. För första gången ville jag inte vara med. På riktigt. Men, några minuter senare var det bara att ge onda ögat till coachen, bita ihop och ta sig igenom det en gång till. Pullupsen byttes mot armhävningar på låda, 48 kg kettlebell byttes till 36 kg. Och ja, mina underarmar kändes finfint de kommande dagarna :-)

tisdag 28 juli 2015

Men, vad reder du såsen med?

Dagens rubrik är en av de standardfrågor jag ofta fick när jag la om kosten till lchf. Man bara måste ju reda av såsen med mjöl. Jag såg aldrig det problemet, kanske beror det på att jag gillar blaskiga såser före en tjock där såssleven står gjuten rakt upp?
Jag har skrivit om detta förr om hur jag rett sås och då använde jag mig av äggula. De senaste åren har jag inte rett av såser överhuvudtaget. Mest förekommande sås i detta hushåll är (hör och häpna!) bearnaisesås. Den smälls lätt ihop med äggula, dragon och smält smör på typ 2 minuter. Grytor då? De låter jag vara som de är. Soppor likaså. Ibland kan grytor få soppvarning men ingen i familjen klagar. Använder jag grädde eller crème fraiche i grytan så låter jag det helt enkelt koka ihop lite längre. Jag föredrar att undvika mejeri så de flesta grytor är som de är.

För några år sen läste jag dock om arrowrot och att många redde av sina såser och grytor med den men du vet, var gång jag stått och glott i kryddhyllan så var det något jag skulle komma ihåg men inte kom ihåg. Så en dag hände det, den hamnade mitt framför ögonen och Trissläget infann sig! Arrowrot var det ju! Ner med en burk i kundvagnen och hem och testa.






Jag provade den till en kycklinggryta. Ungarna mumsade som aldrig förr. Hux flux var morsans kycklinggryta superb!
Jag pudrade helt enkelt över, rörde, pudrade, rörde tills önskad konsistens var uppnådd. För ivrigt pudrande resulterade i klumpar så mer effektiv rörning för att få klumparna att lösa upp sig krävdes. Klumpar i sås är bara ... blä.

Så, vad reder jag såsen med på lchf? Sällan någonting alls faktiskt men vill jag reda av finns numera arrowrot i lådan som fixar biffen. Den är smaklös och ger ingen färg så den funkar till alla sorters grytor och soppor där du vill få lite tjockare konsistens.

Passar självklart dig som äter gluten- och/eller mejerifritt,

Linkwithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...